Malin Lindberg

Tänkte ta och berätta om hur jag och Dante träffades, eller vad man ska säga. Enda ifrån noll, till nu.

 

Det var så att jag började på ridskolan Danora år 2007, jag red alla möjliga hästar, tänkte inte så mycket på Dante. Kommer bara ihåg en gång när jag skulle rida Jacob och då stog Dante brevid när vi gjorde iordning, och dom hatade varandra. Så dom gjorde någonting, kommer inte igår riktigt. Men jag tyckte Dante var en ful och elak ponny då, typ. 

 

Sen var det en tjej i min ridgrupp som hade Dante som favorithäst, och hon red han alltid. Sen sista lektionen fick man välja häst och jag sa att jag ville rida Dante, för jag hade aldrig gjort det, men nej. Hon denna tjejen skulle rida honom. Så eftersom jag inte fick rida honom så ville jag det mer än någonsin, och när jag fick det året efter blev han min favorithäst. Han var seg och lat och arg när man sadlade och höll på med honom, så fattar verkligen inte hur jag kunde gilla honom. Men jag gjorde det. 

 

Jag blev fodervärd på honom, red runt. Älskade min lilla prins. Åren gick (låter asgammal jag vet haha) och en dag såg jag en annons på hästnet, för jag älskade att kolla runt på hästnet. Där låg han, min fina älskade ponny. SOM jag grät, ni anar inte. Kan nog varit den värsta perioden i hela mitt liv. Jag grät och grät, skrek när jag grät. Det var verkligen hemskt. Men Eva beslutade sig för att ha kvar honom, och jag skulle bli fodervärd på honom 3 dagar i veckan istället för 1. Han blev bättre, det blev han. Han blev gladare, men han var fortfarande dendär sura hästen. Han hatade att gå på ridskola. 

 

 

Han var kvar i mer än ett år. Då ridskolan skulle läggas ner. Vi bestämde oss för att köpa honom, min guldklimp. Så said and done, den 16 december 2011 rullades han i en hästbuss till stallet ute i vikersvik. Där skulle han stå, tillsammans med två andra hästar från ridskolan. Primeur och Berra. Vi stog där och det var underbart, just sayin' 

 

Jag hade skitkul varje dag i stallet, att få vara med världens bästa häst tillsammans med två människor som jag verkligen tyckte om, som var som jag. Helt amazing. 

 

Vi red på, red ute i skogen för det mesta. Vi tränade med att gå över stockar och grenar, körde intervaller. Vi gjorde en hoppbana ute i skogen. Vi fotade i princip varje helg. Vi hoppade, endast 70 och 80 hinder och neråt. Sen blev det 90 och till och med en meter. Men bara enstaka hinder. 

 

Sen flyttade jag Dante, tillbaka till Danora. Och det är en av dom bästa sakerna jag gjort i mitt liv hittils. Även om jag hade det underbart kul i vikersvik och skulle gärna stått kvar där. Så har jag lärt mig så otroligt mycket på dom 3 månaderna jag stått här. Jag har fått hjälp och Dante går soo much better! I galoppen har han blivit en riktig mumsbit. Och hoppningen går bättre och jag har bättre möjligheter. Jag har varit på 2 pay n jumper, och i vikersvik hade det aldrig hänt. Så jag är otroligt glad att jag böt, för jag har ändrats som ryttare och Dante har ändrats som häst. Vi har så mycket bättre möjligheter här, JAG har så otroligt mycket bättre möjligheter, jag kommer komma längre i min ridning här än om jag hade stått kvar där.

 

Jag känner att VISST dom dagarna man är ensam i stallet och får rida själv, det är inte roligt. Men jag rider ju för ridningen, inte umgänget. 

 

Nu är Dante en HELT annan ponny, det kan jag säga med glädje i hjärta. Han är så himla mysig och go nu, och det var han inte då. 

 

Och nu är vi där vi är idag. Och jag har haft en otrolig resa med denna ponny, och den är inte slut.

 

Jag älskar denna häst mer än ni någonsin kan förstå, han har lärt mig så otroligt mycket. I love him, I love him.